Kulturkrigets icke-varande

Jag har märkt att jag kanske är tämligen ensam med denna åsikt, eller iaf, vi är inte särskilt många. Det finns som jag ser det inget kulturkrig i Sverige såsom det vanligtvis pratas om. Det är främst ett anglosaxiskt fenomen. Vi har inte samma konflikt kring kulturen/historia som man har i de anglosaxiska länder främst USA, Kanada och Storbritannien Vi kan inte skylla på kulturmarxism, postmodernism, osv osv. Inte ens det där med utsatta invandrare passar riktigt in. Sverige lider av samma problem som det lidit av i årtionden och som verkar vara inbakat i folksjälen. Den gamla boken Det blinda Sverige från 1971 tar väl delvis upp samma problematik. Minns en twittrare med iransk ursprung som sade att dennes pappa brukade frågade svenskar om 3 saker, dödsstraff, vapen och något mer på middagar. Svaren var alltid exakt desamma.

I grunden handlar problemen i Sverige om dessa aspekter och de går in i varandra delvis:

Allt som händer i Sverige tycker jag mig kunna placera in i de tre ovanstående punkterna. Och då gäller såklart konflikträdslan och auktoritetstron inte det som ligger utanför åsiktskorridoren. Det svenska folket har tränats till att bli kuggar i en maskin. För att alla kuggar ska fungera krävs ovanstående 3 punkter, skaver kuggarna går maskinen sönder. Idén om att man ska bli en produktiv skattebetalande medborgare av att gå i skolan är en del i detta maskinella tänkande.

I grunden betraktar jag idéen om “kulturkrig” i svensk kontext som ett importerat fenomen. Det finns inte i sig själv i Sverige, det är mer en önskedröm, ungefär som BLM och “afrosvenskar”. Istället för att se den egentliga konflikter förblindas den sk svenska högern eller “anti-vänsterlibarala” falangen av chimärer från USA eller idéer om vänstern post murens fall.

Gå till problemets kärna och du finner att problemet inte är post muren vänster osv. Det är djupare och allvarligare. Problemet ligger i den svenska folksjälen.

WhatsApp
Telegram